Dramaurgik

Personligen tycker jag att större delen av boken inte klarar av att hålla sig uppe i kurvan där den ska vara. Det börjar in medias res och någon dör pga. någon mystisk röst och allt är mycket spännande.

Sen går det ner för att introducera alla karaktärer och hur de är, som böcker brukar göra.

Det går några kapitel åt det för de är ju ganska många. Några till går till vardagsliv m.m. Inget händer. Oj shit! blodröd måne och profetior! Nu börjar väl allt komma igång. Nä faktiskt inte, det blir inte mycket mer spännande. De bara försätter att leva vardagsliv i ett tag.

Rebecka dör vilket känns som första vändpunkten och det blir en liten ökning på kurvan men det händer ändå inte så mycket och kurvan går ner igen.

Sen bara håller de på och det kanske inte blir tråkigt i boken, det är fortfarande kul att läsa, men man slutar att undra om vad som ska hända, det blir som en TV-serie, story är inte så viktig. Det var ett långt tag i mitten av boken där man kunde ha haft värsta avslöjandet och mord och aliens och allt möjligt utan att jag hade reagerat så mycket.

– ”Vadå, hade den en story? Det hade jag glömt…”

Stackars dramaturgi valen har både ätstörningar och vattenskalle så som denna boken var. Men som sagt boken var kul att läsa även om den inte var så spännande i mitten så det är ju inte precis något dåligt och borde inte tas för hårt som kritik, kanske till och med meningen från början?

Här är en val med ätstörningar och vattenskalle (http://sv.wikipedia.org/wiki/Vattenskalle ifall du inte vet vad vattenskalle är).